livet

Det er så sykt rart hvordan alt henger sammen og hvor fort tiden går. Jeg husker jeg nettopp grudde meg og ikke kunne forstå hvordan jeg skulle reise alene og være i fra Audun så lenge. Det var rekorden vår. Nesten 5 uker. Jeg reiste med sykt store forventninger og fikk oppfylt de +++. Og plutselig nå, sitter jeg på walk in igjen... I favorittrommet mitt, med alle klærne mine. Klærne mine som jeg elsker, men som ikke betydde noe når jeg var i Mexico - for da var det helt andre ting som betydde mye for meg.

Jeg skjønner liksom ikke helt hvor de 5 ukene ble av. Og jeg husker at jeg ikke så for meg at jeg skulle komme tilbake her til Norge, for at virket så langt borte. Men så er jeg tilbake og hele drømmen min om Mexico er over. Jeg roter sikkert mye fælt for dere nå, men det er så rart å være tilbake. Jeg og Audun har vært fra hverandre siden 12 juni. Det er et halvt år om bare noen uker. Sprøtt å tenke på. Men vi har klart oss bra. Jeg har kanskje grått 3-4 ganger over situasjonen og savnet etter å være med han. Vet ikke hvor mye han har grått, men det er nok mindre enn meg. Så jeg gir han terningskast 6, han holder motet oppe <3 Det er Audun det <3 Men denne siste uken siden jeg kom hjem, har jeg grått hver dag. Det er vanskelig å være tilbake i Norge. Jeg føler meg ikke ferdig med Mexico og jeg er så lei meg for de tingene jeg ikke fikk gjort og de ungene jeg ikke fikk hjulpet. Hver dag ser jeg mystory fra de resterende frivillige som er igjen, og jeg blir oppriktig sjalu over hva de finner på og hvor de er. Reiser rundt, farter, er med på avslutning med MINE unger (haha), og alt dette uten meg... Så rart at jeg var en del av det, og nå er jeg ikke det lenger..

Men det er vel sånn det er alltid, man føler at man aldri strekker til eller fikk gjort nok </3 Nedenfor har jeg lagt til en sang av Ulrik Munther som jeg hører mye på for tiden. Bare random, siden dette innlegget var så random..

Februari, stjärnklar natt, vårterminen i nionde klass

Vi satt på din säng, vi drack massor av té
Prata om drömmar, och fick dig att le
Ville så gärna röra vid dig
Men jag tvekar och ångrade mig
Ville fråga men blev rädd för ditt svar
Och allt jag ville säga var...

(Oh oh oh)
Du, det verkar iskallt inatt
Kanske bäst jag stannar kvar

Istället så mumlar jag att klockan var två
Att bussen hem nog slutat att gå
Sen satt vi tysta såg åt varsitt håll
Två vilsna ungar utan kontroll
Och allt jag ville var att va med dig
Och jag tror nog att du gillade mig
Men ändå reste jag mig för att dra
Fast allt jag ville säga var...

(Oh oh oh)
Från skymningen till gryningen
Här är en plats där jag vill vara

Så stod jag där med dunjackan på
I ytterdörren och skulle gå
Du verkade besviken som om du va på din vakt
Men inget blev uttalat, inget blev sagt
Den enda kram, det var allt vi fick
Du stängde dörren och jag bara gick
Kan någon säga hur man gör
För att inte hamna utanför

Är det långt senare, vet inte var du finns
Men om vi nån gång ses, så ska jag fråga om du minns, din blyga kamrat
En bortkommen kille, som gick sin väg
När allt han egentligen ville...

Jag tror jag sover över inatt
Jag tror jag nog vill vara kvar
Från skymningen till gryningen
Här är platsen jag vill va
För du det verkar iskallt inatt
Kanske bäst jag stannar kvar
Jag tror jag sover över inatt
Jag tror jag nog vill va kvar
Allt jag ville säga var
Jag tror jag sover över inatt
Allt jag ville säga var...

Marta Alise

Liker

Kommentarer